Ett lyckat Norrländskt experimen
Idén föddes egentligen, när jag i mitten av 90-talet bevistade den finska chopperklubben Stokers MC, och deras "Late Summer Party".
Vi satt där ett gäng hojåkare i solväggen på lördagskvällen, och drack kalla bärs, och mådde bara så bra, som bara hojåkare kan göra när det är +30 i skuggan, ölen är lagom kylda, och skrönorna oavbrutet berättas av kamraterna.
En sak som dock bekymrade mig, var att det hela tiden åkte hojar förbi klubbkåken, och ömsom vrålande, ömsom puttrande försvann efter landsvägen på väg bort från Jakobstad.
Jag kunde inte undgå att fråga den ena brodern Hagen, om varför alla körde förbi. Det är ju här träffen är, eller är det så att jag har missat något?
Hagenbrodern fnös lite föraktfullt till, när han förklarade att det var Jakobstads Motorhistoriska Sällskap som hade sin lördagsutflykt. Han förklarade vidare att det till en början bara hade varit avsikten att veteranhojar skulle samlas för att åka på lördagskvällarna för att fika, men eftersom att ryktet hade gått runt ett tag, slöt allt fler motorcyklar upp, för att nu ha tagit sådana dimensioner att man i princip hade avsatt hela lördagarna med fri start. Det fanns helt enkelt inte några fikaställen längre som kunde ta emot dom, om alla startade vid samma tidpunkt.
Tufft, tänkte jag, och kunde inte alls förstå Hagenbroderns synsätt. Kanske var det bara så att han var avundsjuk, då hans träff bara drog 40-talet besökare, medan det brummade förbi 100-tals hojar på landsvägen utanför klubbhuset.
Detta skulle vara kul att prova på hemma i trista Skellefteå, tänkte jag.
Våren 1997 skulle så projektet sjösättas, som det heter i innekretsarna. Några hemmagjorda A-4:or hade strategiskt, satts upp hos MC-försäljarna, samt på ett antal bensinmackar runt om i bygden. Där spyddes budskapet ut, med handskriven tusch, att det var dags för samåkning varje tisdag, klockan 18:30.
Det var inte utan flugor i magen som jag begav mig till den dåvarande träffplatsen utanför Grandbiografen , denna den första tisdagen. För att visa eventuella nyfikna att det minsann inte var ett skämt, befann jag mig där redan strax efter klockan 17. Där kunde nu alla som försiktigt slog lovar kring busstorget, se att det i alla fall var en som gått på skämtet, så man skulle inte vara ensam, om man stannade till och hörde sig för om vad som skulle hända. Fler och fler vågade sig fram, och när så klockan var slagen för avfärd, hade inte mindre än tolv maskiner dykt upp. Detta var inte tillnärmelsevis det antal som jag räknat med, men det var ju ändå långt ifrån det fiasko, som en del nog hade hoppats på att det skulle bli.
Dessa tolv motorcyklar bildade så kortege, och besökte efter en kort tur, det för sina gigantiska räkmackor, så berömda båtmuseet i Stackgrönnan utanför Skellefteå.
Veckorna gick, och med den så ökade sakta men säkert antalet åkare för varje tisdag som gick, för att i slutet av sommaren tangera etthundra motorcyklar. Mot slutet av sommaren var jag så nödgad att se till att sommarkaffeägarna fick veta i förväg att vi skulle komma, ty den anstormning av människor som kom på samma gång, gjorde att det både uppstod irritation bland gäster som kaffeägare. En av ideerna bakom träffen var ju att man skulle besöka ett nytt sommarkaffe varje tisdag, och endast i nödfall göra en repris under samma säsong.
Tisdagsträffen det året slutade inte förrän en tisdag i oktober, vilket får anses vara ganska sent för att vara här uppe i lapphelvetet.
1998 fortsatte träffarna och man kan nog säga att träffen i sig redan då var etablerad, och skulle ha fortsatt även om upphovsmannen dvs. jag själv hade lessnat.
En höger hand hade också dykt upp, nämligen senioren Kjell Lundberg. Detta var ett måste, att ha någon som kunde leda ligan kvällar som jag själv arbetade. Kjell hade ju ändå varit med sedan den första tisdagen, och missade sällan eller aldrig en tisdagskväll med gänget, som ständigt växte. Vissa tisdagar hände det att det kom ända upp till 150 motorcyklar, så att stå utanför Grandbiografen var inte längre att tänka på, utan en flytt på ca: 100 meter till tågstationsbacken sågs nödgad, för att bussarna överhuvudtaget skulle kunna ta sig ut från busstationen strax invid.
1999 var det dags för det inofficiella rekordet hojar för samma kväll, då ca:240 cyklar samtidigt färdades efter E4:an söderut för att fika på hembygdsgården i Bureå.
År 2000 var ett år då det bara regnade, enligt de flesta, men inte på tisdagarna. Endast två tisdagar detta miserabla år ställdes in pga. regn. Största antalet åkare var märkligt nog en indiansommarhet septemberkväll, då fiskemuseet i Boviken By besöktes. Inte bara vanliga MC åkare dök upp denna kväll, utan stadens mc poliser ville också hänga med och fika. Synnerligen uppskattat var detta besök, då alla kunde ställa frågor, och visa sina hojar utan att riskera dagsböter eller ombesiktning.
2001 hade så Kjell Lundberg pratat ut med kommunens höjdare, och lyckats få tillstånd att under en provperiod på fem veckor få samlas på stadens stora torg, Möjligheternas Torg. Levde vi inte om skulle det inte vara några problem, sade man. Så här i efterhand hade det faktiskt varit ganska kul om träffbesökarna, som ju trots allt, till större delen ligger i åldersklassen mellan 40 -65 år hade bränt och våldtagit i en sådan omfattning att vi blivit utslängda från torget. Undrar om man gett samma villkor till en husvagnsklubb som velat träffas på torget?
Experimentet med tisdagsträffen fortsätter kontinuerligt, där iden om att kunna arrangera något utan att det ska behöva vara kommersiellt lever vidare. Vi träffas numera även vintertid ibland. Så fort en duktig föredragshållare dyker upp, så hyrs pub och föreläsningssal, allt till självkostnadspris. Under vintern 2000 hade vi bl.a. ett uppskattat föredrag av PG Dakar, som förhoppningsvis även ska underhålla oss i år efter sitt äventyr i sanddynerna.
Alla som sommartid har vägarna förbi Skellefteå, är hjärtligt välkomna att dyka upp 18:30 på torget, och hänga med på ett fika.
Anders Asplund |